Fantomes filmskapande på Gula gården...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder

FANTOMENFILMEN

Femtio år är en lång tid i en människas liv, men sakta nalkas dagen D för en av grabbarna som lekte på Gula gården på femtiotalet.
Det hände sig vid den tiden (1993) då Gustavsson, gårdskarlen i kvarteret Nyckelpigan, för länge sedan kommit till vila från lövkrattning och argsinta käringar, att Togge, som på 1900-talets mitt bodde på Mangelgården på andra sidan Dalgatan, utan att veta något om den cirkus som var på väg, närmade sig min rörliga position i Lunahuset. - Hänger du med…

När vi var mitt för varandra, i rulltrappan, upptäckte jag hans välkända nuna efter ca trettio långa års skilsmässa. Jag ropade diskret:

- Hej Togge!

Rulltrappornas obevekliga gång skilde oss åter åt.

– Hej Jerry! hördes till slut nerifrån nedre planet i Gallerian; hej, hej!

- Vet du att Lasse fyller femtio på lördag? ropade jag.

- Jaa, jag träffade honom på systemet häromdan, men kan man komma… bara sådär?

- Javisst! sa jag, när man fyller femtio kan man det, jag har ”fantomenfilmen”, fick den av Leffe Thorsson för lite sedan och lämnade den till Gunnars för överföring till VHS.

- Bra, sa Togge, nerifrån Gallerians botten, jag har grejor för 300 000 spänn, kom klockan 10 på lördag så redigerar vi den.

- Ok! sa jag, och så skildes vi som om vårt möte hade hänt när vi var tonåringar; på den tiden det begav sig.

När jag kom upp på kontoret ringde jag till Linkans jobb och han sa att han hade musiken till filmen.

- Jag har rullbandspelaren igång, sa han, och så la vi på…

Dagarna gick.

På lördan den 16 januari, Lasses Sjögrens födelsedag, strålade vi samman vi tre som det var sagt, Togge, Linkan och jag, hemma hos Torgny Hallberg, Telgekanalens producent. På några timmar redigerade han en version av filmdokumentet som vi skapade sommaren 1954; när vi var 11 år. Filmsekvenserna togs hemma på gården och uppe vid Oxbacksskolans längdhoppsgrop, samt ute vid gamla bussgaraget mitt för Mariekällskolan.

Fantomens tiokamp producerades med föreningens egna pengar. Leffe, som då bara var 10 år, var projektets fotograf. Han hade lånat superåttan av sin morsa, Aurora Thorsson, som för övrigt filmade en hel del nere på stan under den tid då Södertäljes stadskärna förändrades som mest.

Fantomen var en aktiv klubb där vi grabbar som bodde på Gula gården, och i de närmaste omgivningarna, hade rätt att vara med. När jag granskar kassaboken finner jag att det var rätt många klasskamrater också som var med. Vi var väl inte alltför många totalt sett. Kassaboken som jag sparat nu i ett halvt sekel avslöjar att medlemsavgiften var så mycket som 25 öre i veckan.

Vi börjar från början: Det var bara vi ungar som initierade en förening på Gula gården!

Kassaboken, som avslöjar ett stycke Södertälje-historia, har ett behändigt formar, 7 x 11 cm, med gula pärmar. På första sidan står det faktiskt Fantomernas Sportklubb, fantomernas… skrivet med bläck av Linkans mamma. Kassör i föreningen var hennes son, Göran Lindgren, Linkan alltså. Tanken var väl, sedd från hennes sida, att vi alla var små fantomer, vilket vi naturligtvis också var. Sedan börjar själva redovisningen av klubbens finanser. Första posten är en uppgift om ett lotteri som inbringat hela 48 kronor; mycket pengar på den tiden.

Uppgiften om ett lotteri säger kanske inte så mycket, men eftersom jag själv var med på den tiden kan jag så här i efterhand komma med lite detaljer. För det första var det fråga om ett amerikanskt lotteri där lottringen innehöll 100 lotter av vilka den billigaste kostade 1 öre och den dyraste 100 öre. Ja det är väl inget särskilt med det, tycker du kanske, men vänta får du se. Det roligaste med detta lotteri var att det såldes slut på några timmar, ett varv runt gården bara, sedan kunde vi springa upp i någon av portarna och lämna över priset; nå´n billig pryl som vi inhandlat på Tempo nere på hörnet Storgatan - Torekällgatan.

Kökens fönster på de flesta lägenheterna vätte in mot gården, vilket innebar att vi hade en intresserad publik för allt vad vi gjorde på våran gård. Det kunde vara brännboll, knutgubbe och sparka burken m.m.
Den roligaste leken var annars rymmare och fasttagare. Då delade vi upp oss och så stack rymmarna iväg så att de inte kunde ses av fasttagarna. Några minnen är starkare än andra, som när Lasse och jag lyckades ta oss upp i vår port och upp på vinden som inte var låst på den tiden. Genom att klättra på stegen som fanns där för att sotar´n skulle kunna ta sig upp på taket, kom vi in på vårt låsta vindskontor. Där satte vi oss i en låda som vi tömt från sängkläder och väntade på att fasttagarna skulle få upp spåret. Mellan vindarna i uppgångarna 6A och 6B fanns en gles vägg och samtidigt som fasttagarna kom upp på vår vind kom också fru Karlsson upp på andra sidan skranket.

Tjärringen Karlsson var gift med gamla gårdskarlen som vi inte gillade; och gjorde massa bus för. Med väggen emellan var kompisarna ganska morska. Det fasttagande laget hade en snygg ”brutta” med på sin sida. Hon var på besök över sommaren, Inger hette hon, och bodde på Hornsgatan i Stockholm. Det är nog möjligt att hennes närvaro eggade pojkarna till bravader som de annars inte mäktade med.

Emellertid hörde vi, Lasse och jag, från vår hemliga låda, uttryck som jag inte vill nämna här, glåpord som nästan fick oss att tappa behärskningen i vår prekära situation.

Linkan som var vigast i gänget svingade sig över väggen till vårt gömställe och trevade sig försiktigt längre och längre in i mörkret där lådan med två skrattnödiga gossar satt hopkrupna.

- Här finns ingen, ropade han ut till de andra, där vi som suttit länge i vårt gömställe kunde se honom helt klart; medan hans ögon ännu inte vant sig vid skymningen där inne kunde vi se honom ta sig tillbaka till de andra ligisterna, som somliga ”gamla” tanter benämnde oss. Hans ena hand hade nästen snuddat vid min näsa, men ibland har man tur.

Tillbaka till kassaboken och idrotten igen, men först en presentation av ”Gula gårdens historia:

Vi hade höjdhopp i en av sandlådorna och stavhopp i den andra. Löpning 60 meter sprang vi från muren vid S:ta Ragnhildsgatan förbi flaggstången och vidare till Rubbes hus. 200 meter är det runt långa huset utefter Dalgatan. Orsaken till att vårt kamratgäng på Gula gården blev så starkt beror nog på själva gårdskaraktären.



Av Göran Gelotte har jag fått ett dokument om Nyckelpigan.

Vi lämnar kassaboken en stund, hav tålamod, vi gör nu en enkel presentation av Gula gårdens tillblivelse:

Fastigheterna Nyckelpigan 1-4, som i dagligt tal brukar kallas ”Gula gården”, hade från början beteckningen 212A och 220B. De kom med det nya rotesystemet att kallas 43 och 40 för att efter 1922 få de nu gällande tomtnumreringen Nyckelpigan 1-4.

Under första världskriget rådde dyrtid och bostadsbrist. Muraren J.P Öhnell motionerade i september 1915 om att kommunen och industrier i Södertälje skulle gå samman och bilda en halvkommunal bostadsstiftelse. Sådana stiftelser uppstod på flera håll i landet vid den tiden och de var vid mitten av 1920-talet uppe i ett 40-tal. Södertälje var där tidigt ute, mycket beroende på den drivande kraften, arkitekten Hjalmar Cederström.

Den 15 mars 1916 konstituerades AB Bostäder i Södertälje. Bolaget fick ett aktiekapital på 125 000 kronor, fördelade på 2 500 aktier med ett nominellt värde av 50 kronor. Av dessa tecknade sig kommunen för 718 st för en summa av 35 900 kronor, eller i runda tal en fjärdedel av hela kapitalet.

Till en början inköptes tomterna 212A och 220B vid Dalgatan (nuvarande 6-10). På dessa uppfördes, med hjälp av två statliga 40-åriga amorteringslån på sammanlagt 300 000 kronor, ett stort stenhus ritat av Hjalmar Cederström. Den långsträckta byggnaden, vars västra fasad sträcker sig från Dr Martingatan till St:a Ragnhildsgatan, uppfördes i två etapper. Den första blev den norra delen på nuvarande Nyckelpigan 1 där ritningarna är daterade februari 1916 och godkända i byggnadsnämnden den 2 mars 1916. Den södra delen kom ganska precis ett år senare och ritningarna är daterade i februari 1917 medan byggnadsnämndens godkännande är från augusti samma år.

Redan från början hade Cederström tänkt sig en stor anläggning med två flyglar och ritningarna till dessa är från februari 1917.

Helt klart hade Cederström fått inspiration av de s.k. storgårdskvarteren som byggdes på många håll i landet. De båda flygelbyggnaderna skulle ha sina gatufasader ut mot den planerade Lasarettsgatan, en parallellgata till Dalgatan. Av flera skäl kom den aldrig att anläggas.

Hela anläggningen har en monumentalitet, som var ännu mera påtaglig tidigare, då angränsande bebyggelse utgjordes av mindre byggnader med stora trädgårdar. Huvudfasaden mot Dalgatan har ett dominerande mittparti med ett burspråk som avslutning i vardera änden. På vardera sidan om mittpartiet ligger ett parti om tre fönsteraxlar där takfoten är sänkt en våning och taket brutet. Detta ger fasaden en rik artikulering och förtar intrycket av hyreskasern.

De båda flygelbyggnaderna har samma utformning som gavelpartierna; två våningar med brutna tak. Detta gör att man från norr till söder upplever flyglar och huvudbyggnad som likvärdiga i storlek. Arkitekten har lyckats att få in stora volymer på ett begränsat utrymme och ändå behållit luftighet.

Målsättningen för bostadsbolaget var från början ”att skaffa bra bostäder till ett rimligt pris åt den arbetande befolkningen”. Lägenheterna var från början ettor och tvåor med ved- och matkällare samt avträde på gården. De höll för sin tid en hög standard och husen var välbyggda.

AB Bostäder i Södertälje kom så småningom att övertas av staden och administrerades av drätselkammaren. Efter andra världskriget började en utförsäljning och år 1964 såldes Nyckelpigan 1-4 till AB Scania-Vabis som samma år påbörjade en omfattande renovering. Vid denna slog man samman flera av de mindre lägenheterna till större och installerade moderna bekvämligheter.

”Gula gården” är idag ett attraktivt ställe att bo på och många av dem som flyttade in i de nyrenoverade lägenheterna vid mitten av 1960-talet, bor fortfarande kvar.

Numera är gården asfalterad och försedd med små gräsytor här och var. På vår tid var det bara grus på hela gården och det gick utmärkt att vända på trehjulingen och låta flaket göra breda ränder så långt man orkade dra fordonet framåt i omvänt läge.
Men det var länge sedan, vid pass 60 år.

Vi fortsätter med Fantomernas kassabok:

Vad fick vi då för alla pengarna? Tja, vad sägs om ett tidtagarur för 9.50, eller 6 stycken tröjor för 9 kr/st.
Sedan var det dags för ett nytt lotteri som inbringade 50 kronor och 60 öre. Nu hade vi råd att köpa ytterligare 4 tröjor och presenter till Gustavsson, vår skyddsängel under den här perioden av vår levnad.

Gustavsson är värd ett särskilt stycke i vår dokumentation av en populär lekplats på 50-talet. Man kan med fog säga att han var en förutsättning för allt roligt som vi kunde göra på våran gård. Att bryta bort sargerna kring sandlådorna för att få hoppgropar skulle ha varit en omöjlighet på Karlssons tid. När vi hämtade vatten i pumpen och spolade en liten skridskobana mitt på gården sandade Karlsson densamma innan vi ens hann ut på isen. Gustavsson höll efter de aggressivaste tanterna så att vi kunde spola en ny bana, men nu på baksidan av Arnes hus, alltså där kvinnorna hängde tvätt när vädret så tillät.
Vad fick Gustavsson tillbaka av oss grabbar? En hel del faktiskt. Först och främst respekterade vi honom och såg till att andra ungar inte gjorde sattyg inom vårt revir, och så hände det att vi krattade löv på hösten. Allt tillsammans gjorde att det blev en god anda som spred sig bland mammorna ner till de minsta barnen.
Reviret sträckte sig ut över Dalgatan in på Mangelgården där Gustavsson också var gårdskarl.
Det var Togges gård och den kallades också Bosses gård fastän få av oss visste vem denne Bosse var. Genom min pappa fick jag dock veta att det före vår tid bott en taxichaffis högst upp i Togges hus och han hade en son som hette Bosse. Inte att förväxlas med Bosse i vårat gäng som bodde till höger om mittuppgången på andra våningen precis som jag. Bosse var vår målvakt då vi spelade hockey uppe på isbanan man fått till på tennisbanan, med sarg och allt. Han hade fullständiga målvaktsskydd som tillhörde klubben, inköpta för pengar vi fått in genom att gå ett varv runt gården, som jag nämnt förut. Bosse heter Bo Almberg, hans pappa var ett tag ordförande i hundklubben i Södertälje.

Egentligen var det bara en slump att Bosse kom till världen över huvud taget. Hans föräldrar var lite äldre än våra och de hade inte lyckats få till det; de hade inte fått några barn med andra ord. Men så en dag kom Linkans föräldrar hem från BB med ett litet knyte, det var den 2 april 1943 och det triggade Bosses föräldrar som bodde mitt emot Lindgrens, och precis nio månader senare kom ett gossebarn till familjen Almberg; 2:a december samma år.

Det klart att Bosses mamma var kollosalt rädd om sin lilla Bo, och förmodligen därför började vi reta honom. Ibland lurade vi honom bakom sophuset och bultade på honom, och det hände t.o.m. en gång att vi höll fast honom för att vår ”galjonsfigur”, Kerstin Järsby, i andra klass skulle kunna slå honom; det var Linkans och mitt fel, jag erkänner det!

En dag då Linkan och jag gjorde en lång raid bortåt Geneta gärde, kom vi till slut in på hundklubbens domäner, och där var Bosse, vår grymma antagonist. Men vi började leka där bland träden och efter en stund kom Olga, Bosses morsa, ut till oss och frågade om vi ville ha mat tillsammans med Bosse. Ett genidrag av en mor som vill sitt barn allt väl i världen. Sedan den dagen har vi varit de bästa vänner.

Nu har jag beskrivit ”järngänget”. Togge, Lasse, Bosse, Linkan och jag. Visst fanns det flera men det var i huvudsak vi som var drivande och bildade styrelse i klubben och det är vi som träffats inför Lasses födelsedagsfest. Som jag nämnde förut träffades vi hos Togge klockan tio och strax före sex på kvällen hämtade vi upp Bosse, och så åkte vi hem till Lasse som blev en aning överraskad. Med oss hade vi den redigerade fantomenfilmen, och min videokamera som gick hela femtioårsåret 1993.


Fantomenfilmen ligger alltså som grund för ytterligare filmer som kommit till sedan 1993 och som kan ses som Södertäljedokument i liten skala.

För övrigt kan jag nämna att valda delar av Auroras film har visats på Luna konsthall i samband med Berras utställning om vårt musikliv;
Togge redigerade!


GULDKORN

Skrev jag det?
När vi, Linkan och jag kom upp till Togge var där förutom Tussan Hallberg även en massa elektroniska prylar. Säkert till ett värde av 300 000, som han sagt. Det var tydligt att Togge hade gett sig in i en bransch som han trodde på. Angående Tussan är det lika bra att upplysa läsarna om att det var en gullig svart katt som höll sig på avstånd då husse arbetade med sina sofistikerade grejor.

Vad skulle jag skriva?
Jag börjar visst bli lite dement och det passar sig inte när man skriver Södertäljehistoria av högsta potens. Jo, nu minns jag, det var ju det där med redigeringen. Jag hade nämligen min kamera med mig redan från början och när Linkan och Togge satte igång att bearbeta fantomenfilmen, började jag med nästa film som Togge gett namnet Guldkorn.
Pass upp nu för här kommer det att vimla av filmer en tid; tills Togge fått ihop allting till en ”guldbaggenominerad skapelse någon gång i framtiden. Han har i alla fall börjat, det kan jag lova.

Beträffande Guldkorn så kan jag avslöja att den är ett hopkok av Fantomenfilmen och de sekvenser som jag lyckades åstadkomma under natten den 16 och morgonen den 17 januari. Tillstädes var Lasses mamma och pappa, samt Maudans mamma och brorsa. Crister och Conny, Lasses kusiner var också där. De bodde också på Gula gården på 50-talet, nu arbetar Lasse och hans kusiner på samma firma, deras firma, sedan hur många år som helst. Fastän Lasse redan fyllt 65 år arbetar han på firman ännu; hemifrån.

Bosse hade sin Gertrud med. Lasse och Maudan och Bosse och Gertrud umgicks då och då genom åren.
Nu satt Maudan i rullstol eftersom hon fick MS för flera år sedan. På filmen kan man ändå höra hennes glada skratt. Lasse och Maudan var tidigt ett begrepp, och det var också de två som först gifte sig och fick barn; tre stycken pojkar. Nu är Maudan inte kvar i livet, men jag har glada minnen av henne långt innan Lasse lärde känna henne. Vi var nämligen på kollo samtidigt och jag minns henne så väl. Särskilt den dagen då hon kom springande på fotbollsplanen framför baracken på Gillbergsvik strax utanför Trosa; Barnensdagssföreningen ordnade nämligen läger för barn i stan. En annan flicka, hon var också, liksom jag, från Gula gården, Gun Törnqvist heter hon, kommer säkert också ihåg den här dagen som jag talar om. Maud och hon lärde känna varandra på det här lägret och Gun och jag byggde en koja tillsammans, en hydda som det var full med pissmyror i. Nå varför denna språngmarsch över planen, helt ifrån sig?

Orm… en huggorm hade bitit henne i foten och därför fick hon åka direkt till sjukstugan i Trosa. Men hon kom tillbaka sedan och hon besökte våra jaktmarker när vi kom hem, och till slut blev det
Lasse & Maudan.

Tillbaka till Lasses 50-årsfest.

Det var en unik tillställning, det kan du ju förstå, och snart hamnade Lasse, Togge, Linkan; och jag som kameraman, i Lasses klädkammare och började snacka om en ny film, den som kom att heta Guldkorn
(Togges idé), men den borde innehålla sekvenser från en gammal film som grabbarna åstadkommit på ungdomsgården; som gränsar till vår gård. I dagligt tal hette den Dalgården, förmodligen för att den låg i en dalgång som sträcker sig från Dalparken till Nedre Badparken, ungefär.

Linkan visste att han hade filmen hemma, men det trodde inte Togge på. Det visade sig att Linkan hade rätt och när filmen Guldkorn var färdig fanns där många sekvenser från filmen som en gång producerades av en filmklubb på Dalgården.

Från Fantomenfilmen kan man se att gossarna hade en livsstil som uppmuntrades av ”mammorna från det trygga köket”, som Maudans bror, Ulf Ingvall, säger med sin journalfilmsliknande röst. För övrigt hade Uffe sin fästmö med sig, hon heter Birgitta Torestad och arbetade då på Kulturskolan som pianolärare, idag bor hon i Kirunavara där hon skulle bygga ett blått torn likt det som Strindberg hade.

En ny livsstil svepte över västvärlden vid vårt inträde på ungdomsgården, vi tog till oss cigaretter och sprit, och jag som var gymnast och idrottsman hade svårt att anamma det som mina kamrater prövade på.

Men en gång…Nej förresten vi tar det lite senare!

Jag minns en dag då Rocken kom in i våra liv, det var med Bill Haley. Bosse hade köpt en skiva och nu måste alla upp till honom och lyssna. Ja det räckte inte med det vi skulle spela också. Grytlock, det var grejor det…så rullade rockåldern in i våra liv.

Så med ens stod jag där ensam mellan två skiffelband, vad hade hänt egentligen. Linkan och jag som gått till frivilliga gymnastiken i så många år, men så plötsligt hade han ingen lust att gå. Då gick inte jag heller, och förresten var det visst slut med vår gymnastikgrupp, ty sista året var det bara Kenta och Leffe Andersson och Tommy Zettervall, förutom Percy på Järnbolaget och hans kompis, Linkan och jag, som kom till gymnastiksalen på Mariekällskolan. Nu blev det inga mera frivolter och överslag över plinten på längden. Annars var det mest korgboll för hela slanten.

Ingen sponken och inga cigg som skulle tändas, nog kan man bli utanför för mindre, det klart jag måste hänga med ut; en gång i alla fall; till Stallarholmen.

Bussen gick från torget och det var fullt pådrag, en flaska i fickan, men inga cigaretter. Det skulle bli kul värre när vi kom fram. Trodde jag ja. Vi korkade upp, jag min Aprikot Brandy; kompisens favorit; det var han som köpt ut. Nu började livet leka; ända tills någon upptäckte att en av oss fattades. Vem hade sett honom; ingen. Jag strövade ensam omkring tills jag upptäckte vederbörande på en parkbänk tillsammans med en okänd snubbe som reste sig när jag kom fram till min kamrat. Han gick fram till mig på vingliga ben och sa att jag skulle ge fan i hans polare.

- Det är ju min kompis , sa jag. Då gav han mig en dansk skalle så att han började blöda i pannan.

- Du blöder i pannan, sa jag.

- Det ska du skita i, sa han då och gav mig en dansk skalle till, varmed jag tog mig själv i kragen och gick för att leta efter de andra killarna. Det gick ju ingen nöd på vår kamrat i alla fall.

När jag fann dem gick vi till bänken där vår kompis hade setat, men han var redan puts veck.

Överallt letade vi och till slut ringde vakten till snuten i Strängnäs och de kunde meddela att vår käcka kamrat sov så gott i en cell på stationen.

När bussarna skulle iväg åt olika håll bestämde jag och Erik att vi kunde åka med Strängnäsbussen och försöka få ut ”fyllbulten”, det var inte mer med det. Framkomna blev vi utkastade från polisstationen med de uppmuntrande orden:
Kom tillbaka klockan 5!

I flera timmar gick vi, satt vi, och promenerade vi tidigt på morgonen efter valborgsmässoafton, när temperaturen visade noll grader. Tur att jag fått låna en rock, annars hade det varit bistert.

Klockan 5 gick vi till stationen där man släpper ut fyllgubbarna och där kom en lagom munter ”bon garcon”. Det kunde lika gärna ha varit jag. Kanske inte förresten, det mesta av min härliga dryck hade jag lämnat kvar under dansbanan. Många år därefter var jag dit och tittade, men inte fanns där någon Aprikot Brandy inte.

Vi var flotta och tog en taxi till Södertälje, men när vi kom hem till stan sa chaffisen att han inte hade soppa nog så han kunde komma tillbaka till utgångspunkten. Vad gör man inte när man nästan varit scout? Man åtar sig att fixa diesel, och när de andra polarna kommit av åkte vi hem till mig på Erik Dahlbergs väg där pappa jobbade på BP-macken.
Genom ödets slump visste jag var nycklarna till pumpen var och kunde låsa upp densamma och pytsa i så mycket soppa som gick i tanken.
När jag vände mig om och skulle gå in, för vi bodde i samma kåk som macken var, stod hela familjen på altan; första och enda gången jag var ute och söp med grabbarna.

Trygga hemmet var nog inte så trygg för mig vid det tillfället, och kompisen som inte fick något lämplighetsintyg på två år, kunde inte se någon rättvisa i att alla andra kamrater fick ta körkort och köra bil och inte han.

Filmen som grabbarna gjorde i filmklubben handlar om sommarresor, flickor och salta bad. Den börjar med unga gossar som idrottar och slutar med ett band, Diamonds där Togge och Lasse spelar elgitarr. På sista sekvenserna ser vi Ejdern, vårt fina ångfartyg från anno decimal, som tuffar genom slussen. Och allra sist passerar Ejdern Björkudden och försvinner som en prick bortåt Brandalssund.

Den allra sista sekvensen fick jag till när jag var på väg mot Järna och råkade se att vår gamla ångbåt var på väg åt samma hål. Jag tryckte gasen i botten och parkerade mig där tågen på Igelstabron passerar idag, och gjorde mig beredd att fånga upp det gamla fartyget då det passerade Björkudden och gamla havsbadet.
Många turer har man hunnit med Ejder. Som skolbarn i tvåan, och som turist till Björkö några gånger. En gång åkte vi till Ekerö med jobbet när kontoret fick ny stadsarkitekt och bytte namn till Stadsbyggnadskontoret. Stadsbyggnadsdirektör blev naturligtvis det nya namnet på chefens titel. Ejdern finns stadigt förtöjd i våra hjärtan, och nog kände jag mig stolt att jag som amatör kunde fånga upp en sådan pärla i en hast. Hyllas bör alla frivilliga som arbetar med ångpannan och bordläggningen, samt allt kvinnfolk som brer mackor och kokar kaffe.

När Togge började få Guldkorn färdig var det dags för vår första premiär. Vi spånade lite hit och dit Togge och jag, och han föreslog att vi skulle samla alla våra kompisar före och efter musikperioden till en högtidlig visning, endast med andlig spis. Vi skickade ut inbjudningar och fick positiva svar.
Min kusin Ingrid kom först. Hon var mycket musikintresserad och medlem i Bluesföreningen i Södertälje. Jag tyckte hon platsade på vår träff och därför bad jag henne komma till Skogshöjd kl 12..

Snart nog började folket droppa in. Märkligt att få träffa alla lekkamrater så där på en gång. Vi samlades nere i hallen och naturligtvis gick jag där med kameran framför näsan. Jag hörde att Monika Rost sa till Leffe att det var 40 år sedan de sågs. Ja så var det, många år hade gått sedan vi sågs, och nu skulle vi blicka tillbaka ända till 1954 när Fantomens idrottsklubb hade sin tiokamp. Många minnen väcktes och roliga historier berättades.
Till slut satt alla på plats. Ingrid och jag hade ställt i ordning ett långbord medan Togge laddade bandspelaren och såg till att allt tekniskt fungerade. Så släckte Togge ner ljuset och satte igång bandspelaren, samtidigt som jag fångade in siluetterna till mina gamla lekkamrater på Gula gården med omgivningar.

En samfälld berättelse som jag fick del av via kameran var den där kvällen då grabbarna gav sig iväg mot Viksberg för att tälta. En båt hade man med sig i följe och så började man korka upp.
Några grabbar drog iväg i båten, andra stannade kvar på land för man var rädd att polisen skulle komma. Och det gjorde dom också; och tog några polare med sig. Gissa var gänget slagit ner sina tältpålar. På IOGT:s tomt: Tegeltolp.

Föreställningen på Skogshöjd blev lyckad, alla var nöjda och Togge och jag hade fått mera film att bearbeta.
LINKAN 50!
Den 2/2 1943 kom alltså Margit och Knutte Lindgren hem till Gula gården och visade upp sin lilla guldklimp för Jocke och Olga Almberg. Sedan dess har det gått 65 år och några dagar. Det har alltså tagit några år för mig att fatta mod att skriva ner dessa runor. Vi hade alltså grattat Lasse och nu var det Linkans tur. Vad sägs om en liten film i present. Sagt och gjort, Bosse, Lasse, Togge och jag träffades en dag och jag hade kameran med som vanligt. Togge hade en idé i huvudet och vi andra kom med förslag som behandlades och godkändes.

Först åkte vi till Gamla Malmsjöbadet och parkerade bilen nere vid gamla Enhörnavägen. Sedan gick vi på rad en bit in i skogen. Där träffa vi på den s.k. Rysstunneln som sägs ha grävts av ryska krigsfångar för att leda vatten från sjön till Lina. Det sägs att man klantade sig lite när man grävde sista biten mot sjön så att alla fördämningar brast och tunneln fick lov att grävas om.
Emellertid höll tunneln för oss då vi i 13-årsåldern gick raka genom hela tunneln. Hela sträckan, ca 200 meter, tills vi kom till inloppet vid sjön, för där var det endast ett fyrkantigt hål på 50x50 cm där vattnet rann in i underjorden. Ett par gossar som satt och metade strax intill blev alldeles förskräckta när den ena efter den andra kröp ut ur hålet som de knappast kunde tänka sig var ena änden av en lång tunnel. Ack om våra föräldrar hade vetat allt vi hade för oss.
Min mamma sa ofta att hon inget ville veta…
Slut på första hopkokade dokumentet om
”Grabbarna på Gula gården”.

Har du mer att berätta kan du nå mig på Moffas@Spray.se.